Jag överlevde
Uppenbarligen överlevde jag min lilla paragliding tandemtur eftersom jag skriver det här. Det var rätt kul faktiskt. 
Jag kom ut till en lång åker där de i ena ändan hade en massa folk och i andra ändan en vinsch. I mellan oss låg ett antal lååååång stålvajrar. Handledaren går snabbt igenom vad som ska hända. Han berättar även att det inte var så bra termik just då. Termik är alltså de varma uppvindarna man kan hitta och som gör att man inte bara kan glidflyga neråt när man väl kommit upp. På grund av den dåliga termiken så var den första flygningen inte så lång, så jag fick ett till.
Jag står alltså på ett avlångt fält med en ryggsäcksliknande sittanordning på ryggen. Jag är ihopkopplad dels med en instruktör bakom mig och dels en stor vinge i tyg bakom oss båda två. De kopplar sen ihop oss med en med en rejält lång stålvajer.
De börjar sen vinscha in vajern, vi håller först emot för att sedan börja springa ett par steg tills vingen fylls med luft och börjar lyfta oss upp. Vi flyger rakt fram och uppåt tills vi är nära 250 meter och då släpper vi lös vajern. Medans vi flyger rakt fram känns det nästan inte som om vi faktiskt flyger eftersom man sitter relativt bekvämt selen.
Men när instruktören börjar svänga inser jag snabbt att vi faktiskt är högt uppe i luften. Det är en lite udda upplevelse att inse att det som håller en uppe i luften är ett antal tunna linor och ett par tygstycken. Det är inte utan att man tänker på humlorna som enligt sägnen inte ska kunna flyga men gör det ändå.
Kanske tar jag en kurs för att kunna flyga själv i sommar, får se vad som händer. Undrar om det här är något för Mr? Muha!
Säg hej till min fot och till utsikten.
