404 - Totally Lost

Efter en hel del års tänkande har jag nu alltså äntligen gjort slag i sak och sagt upp mig. Jag har varit uttråkad under väldigt många år nu och lösningen fram tills nu har varit att byta arbetsgivare var och var annat år. Det har fungerat ett tag och jag har lyckats ta mig utomlands men det har inte räckt.

IT-branschen i sig är rent allmänt inte en direkt säker bransch, men den nischen jag har hamnat i känns för mig som ett säkert kort. Jag har haft jobb och känt mig säker på att inte förlora det, och det även efter att IT bubblan sprack. Så det är alltså en säker “karriär” som jag lämnar. Problemet är bara att jag har tröttnat på att sitta som programmerare och det mest logiska steget härifrån är att bli projektledare.

Nu är det dock så att dessa två jobb inte har någoting med varandra att göra. Ändå är det den “karriär” som de flesta konsult-programmerare gör. Kan någon förklara varför? Man sätter inte en projektledare till att koda, men ofta andra hållet. Ren idioti om man frågar mig.

Jag har ofta känt att jag inte har varit en ren tekniker även om jag är rätt teknisk och tycker om datorer. Bara för att ta ett exempel så kan jag, och till och med tycker om att, prata med slutanvändare. Vissa av mina tidigare kollegor mer eller mindre gömde sig för dem. De tyckte de hade dumma frågor, alltså de förstår inte allt om hur datorer fungerar. Pratar de med dem så gör de gärna det med IT fikonspråk. Hallå, de är inte anställda som hackers och de har inte heller intresset.

Agda 50+ som håller på med att registrera räkningar kan oftast inte så mycket om datorer, man får alltså prata med henne på hennes nivå. Gärna utan att se ner på henne. Mitt synsätt på det hela är att dels är det en trevligt avbrott i kodningen och dels får jag lika mycket betalt om jag pratar med slutanvändare som när jag kodar. Kan jag dessutom komma undan med onödig kod eller komma med små enkla lösningar genom att förstå vad användarna ska använda systemet till så är jag extremt glad. Jag är en lat programmerare på det sättet.

I dessa sammanhang har jag alltså tyckt mig vara en humanist, eller i alla fall att jag inte helt har passat in. Nu när jag då säger upp mig blev det ännu mer tydligt. Är det verkligen socialt oacceptabelt att säga upp sig utan att ha ett nytt jobb eller för att starta eget? Både min chef och min ex-/soon-to-be-kollega verkar vara helt oförstående inför det faktum att jag säger upp mig utan att ha ett jobb och av någon anledning framför allt att jag inte tar tjänstledigt.

Jag ser ingen vinst i att ta tjänstledigt. Dels så kommer det att hålla mig tillbaks och dels så känner jag mig rätt säkert på att om jag mot all förmodan skulle vilja tillbaks till denna bransch så får jag ett jobb direkt. Antingen skulle jag få det i Sverige eller utomlands, bolaget jag jobbar för finns över hela världen och det finns även partners till företaget eller kunder där jag skulle kunna jobba.

Kan det vara så att det här är provoserande eftersom många tänker på att göra det, men inte alla har ekonomin eller möjlighet att göra det?

Men, nu har jag i alla fall sagt upp mig och den 25e augusti är min sista arbetsdag på detta jobb. Det kommer nu bli ett lite lugnare tempo med mindre stress. För att bevisa detta skriver jag det här liggande i min hängmatta. Undrans om man ska släpa ut TVn hit…